ja exakt som rubriken talar om så har jag funderingar över allt. som hur man vågar vissa saker som skrämmer än så fruktansvärt men man gör de ändå?? eller varför man gör saker man inte vill? rädsla? de finns så mycket att tänka på hela tiden. just nu har jag läst i en blogg spännande om en tjej som skriver om kroppshår på tjejer. om hur hon inte kan gå ut på sommaren i klänning utan att raka sina ben. vilket är helt sjukt. jag lever tack o lov i en bekväm värld där jag har småbarn som gör de okej att missa en rakning eller två o vara lite hårig för barnen "tar" min tid heheh. men varför ska de vara så hårt med hur man ska se ut? jag tycker jag är snygg o jag är säker på att de finns de som inte håller med mig häller men jag vet även att det finns många som älskar mitt utseende som det är. jag själv är inte nöjd med min kropp av flera anledningar. den ena är att jag har nt av min vikt. rygg, knä, höfter och fötter tar stryk hela tiden av att bära på mina extra kilon som jag gör. men även det att jag har oftare hört hur ful jag varit o fel än hur vacker jag är. min man talar ibland om för mig att han gillar min kropp som den är o att han tänder på mig vilket värmer för stunden men de orden jag hörde förr ligger kvar som inbrända ord i bakhuvudet!
samma sak som alla andra ord om hur värdelös jag var. min mamma talade om för mig att så var inte fallet men hon är ju min mamma o tyckte då att hon måste ju faktiskt säga de till mig. men inte jag är inte värdelös men jag klarar fortfarande inte av negativ kritik i någon form råkar man höja rösten lite med så är de hel kört jag vill bara gråta :'( så jag kommer nog alltid vara lite vek, jag behöver mer beröm för de jag gör rätt än tillrättavisningar. om jag inte gör större fel för självklart måste man rätta mig med ibland men de beror helt på vad de är o hur man gör de är de viktigaste. jag kan ju gå i dagar o må dåligt över något jag blivit tillrättavisad över än värre om jag fått skit av någon de kan sitta i i månader. men de är sådan jag funkar. jag klarar inte motgångar så bra alla gånger. vissa delar är jag enormt stark i men andra faller jag sönder. så sakta men säkert gräver jag min egen grav efter som jag ALDRIG vågar prata med någon om de utan jag är tyst o grubblar vilket får mig o må dåligt inombords även om ingen annan ser de.
nej jag ger mig nog för idag o sätter mig o virkar på Texas filt istället. natti o hej så får vi se när jag sätter mig o skriver igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar